Något om områdets historia
Sidan senast uppdaterad 26 september 2016

(Se informationskällorna)

Klicka här för att se några gamla bilder

I litteraturen har Skärkdalen (eller snarare Skärkan) först omtalats i läkaren och naturforskaren Urban Hiärnes rapport från sin resa 1685 i västra Jämtland-Härjedalen, delvis på uppdrag av Bergskollegiet för undersökning av malmfyndigheter. Han skriver i sin rapport att han efter att ha besökt gruvområdet vid Ramundberget red från Mässlingen (där han övernattat hos sin vägvisare) över Flatruet ner i Skärkdalen och vidare till Ljungdalen och senare till Storsjötrakten i Jämtland. Han hann också notera att i Skärkdalen växte nordisk stormhatt (aconitum på latin). Den växten är för övrigt fortfarande mycket vanlig i Skärkdalen.

Skärkdalen har varit fast bebodd redan en period i förra delen av 1600-talet, då samen Lars Klementsson med familj bodde där, enligt vad som finns antecknat i officiella dokument och sedan kontinuerligt från 1670-talet. Man har emellertid vistats där redan under bronsåldern. Från den tiden finns dels rätt många fångstgropar, dels några gravar kvar. (Välbevarade fångstgropar att bese finns för övrigt också nära toppen av Södra Ljungdalsberget.) Mer om fångstgropar finns att läsa om på Torkilstötens samfällighets webbsida om fornlämningar. Bronsåldern var varmare än nu och då var även hela Flatruet skogbevuxet. Här och var på Flatruet har man i myrar och tjärnar hittat rester av gamla trädstammar, där man med dendrokronologisk metod (jämförande studier av årsringarnas breddvariation) kunnat bestämma åldern till just bronsålderstid.

Om man går längre bakåt i tiden så är det mer istidslämningar som är av intresse. På Torkilstötens samfällighets hemsida finns mycket att läsa om dem på sidorna om issjöar. Jag vill här komplettera med att Flatruet (och kvarvarande ismassor öster därom) en period utgjorde en stor fördämning mot söder av Ljunganissjön. Evagraven och Fiskhålsgraven på södra sidan av Flatruet östliga utpost (som nås via stigar från Ruvallen) är lämningar av utflöden från Ljunganissjön. Den gamla issjöstranden har lämnat spår även i Skärkdalen: På Grönfjällets brant mot SO ser man från Flatruet tydligt, särskilt på vintern, horisontella stråk där fjällbjörken efter flera tusen år ännu inte fått fäste i issjöns kvarlämnade strandvallar av klappersten. Om man istället går framåt i tiden, till våra dagar, så kan man på Skärkvålen se hur växthuseffekten gör att skogen åter sprider sig över kalfjället.

De första fasta innevånarna var samer. Rester av samebebyggelse finns här och var, mest på sydsidan av älven. SV om Nedre Skärvagen finns fortfarande en sameägd stuga ("Mor Sönnes stuga", numera fritidshus för hennes barnbarn), som tidigare stått i Ljungdalen. En halv kilometer öster om Mor Sönnes stuga syns lämningar av en annan (”Kari Torkilsons stuga”), som ännu på 1970-talet stod, om än halvt ihopfallen. I den stugans övervåning fanns en tid skola för samebarnen (knappt tio stycken) i Skärkdalen. Läraren hette Olof Halvarsson och titulerades lappkateket. Han bodde i Ljungdalen men man undrar om han verkligen gick varje dag ToR Ljungdalen - Skärkdalen. Kanske bodde han periodvis i skolhuset. Skolverksamheten upphörde 1939. Här och var kan man se mer eller mindre cirkelformade jordvallar som är lämningar av den torv som har täckt lappkåtor. Uppe på Flatrusluttningen, vid grustaget (se nedan) strax SO om vägen, ligger en lappgrav. Följande berättas om den:

En äldre same, med namnet Stor-Tomas var på väg mot Storsjö när han plötsligt blev sjuk och kände att han skulle dö. Han satte sig vid en stor tall och dog där. Följande sommar vid myrslåtter hittades han av Jon Halvarsson, den förste bonden i Skärkdalen. "Sitter du här och vilar?" lär han ha yttrat innan han upptäckte att gubben var död. Denne begravdes sedan i den intilliggande sandbanken över sommaren för att följande vinter fraktas till vigd jord vid Storsjö kyrka.

Det var i början av 1800-talet som Jon Halvarsson från Ljungdalen slog sig ned i Skärkdalen. Hans två sondöttrar bosatte sig i de två gårdarna (”Långströms” och ”Åsbergs”, se nedan). På Flatruets nordsluttning någon kilometer söder om Skärkan och någon kilometer nedströms från byn bodde under en tid en som man tror förrymd soldat Pil med sin familj. Rester av en husgrund kan ännu skönjas, just där lappmarksgränsen korsar Kojebäcken, på en plats som därför kallas Pilbygget. Kojebäcken har dock fått sitt namn efter en lappkoja som låg nära bäcken, men högre upp vid trädgränsen.

Gården norr om älven, med det gula huset, kallades "nol-i-gåla" (norra gården) numera Långströms, efter Karl och Anna Långström, som bodde där med sin son Albert, som dog 1987. Anna, den sista bofasta i Skärkdalen, dog 1988. Gården söder om Skärkan, med det grå huset, kallades "sö-i-gåla" (södra gården) numera Åsbergs efter den familj som bodde där fram till 1947, då gården såldes till en Per Eriksson från Storsjö.

Utöver de två gårdarna fanns flera fäbodar i dalen. De tillhörde bönderna i Ljungdalen. Man kan idag tydligt se två fäbodstugor, men förr fanns det fler, bland annat en som låg på östra sidan om södra brofästet och revs på 1970-talet (man ser fortfarande husgrunden samt ladugården). Vid infarten till Max Franks campingplats fanns en liten fäbodvall i skogsbrynet, Gammelvallen. En del av de husen stod kvar ännu på 1950-talet. En bit in från den övre infarten till tomtområdet ser man ett öppet område väster om vägen där en liten fäbodvall legat som hette Källvallen. Om den berättas att den fick man efter en tid lov att sluta använda för att det var så mycket varg där. Den låg ju också lite avsides från de andra fäbodarna i Skärkdalen.

På tal om Max så lät bensinbolaget ESSO (numera drivs ESSOs bensinmackar av Statoil) bygga ett semsterhem på älvens nordsida. Det invigdes 1950 och drevs som sådant fram till 1982. ESSO-anställda kunde där tillbringa semester för en billig penning. 1970 kostade det 29 kr per dygn för helpension. Det gick då också att köpa bensin i Skärkdalen. Under ett antal år var ESSO en uppskattat mål för fjällmarscher från Storlien med officerselever från Krigsskolan i Karlberg. 1968 var dåvarande kronprins Carl Gustaf elev där och gästade således Skärkdalen. På semesterhemmet vankades då lunch och välbehövlig bastu efter skidåkning 10 mil på fjället. 1982 köpte Max semesterhemmet och drev där själv hotell och restaurang några år tills det brann 1988.

Ja, den egentliga fäboddriften upphörde under 60-talet, med anledning av att bönderna i Ljungdalen erbjöds en ersättning i pengar mot att sluta med djurhållning! Men 1988 så återupptogs en sorts fäboddrift av Karl Långströms systerdotterson Arvid Björeland, bosatt i Ljungdalen. Han hade getter och får i dalen varje sommar till och med 2010 och kor varje sommar till och med 2009. De fraktades vår och höst mellan Ljungdalen och Skärkdalen. Han for sommartid varje morgon och kväll från Ljungdalen för att mjölka och sköta getter och får (och tidigare då även korna). Han samlar dock fortfarande foderhö för vintern och låter det torka på traditionellt vis på hässjor.

På den stora slåtterängen söder om Skärkan fanns det dessutom flera lador, en smedja (som nyttjades av smeden Carl Jonsson, son till Jon Halvarsson, se ovan) och Åsbergs sommarladugård, samt förstås Åsbergs ordinarie ladugård, nära huvudbyggnaden. Sommarladugården ser man forfarande rester av i närheten av tomt nr 6 vid skogsbrynet. Den flyttades dit från inägan "sör-i-trön" i skogen söder om slåtterängarna. Vid den inägan låg en period t o m två ladugårdar! Smedjan låg ungefär där sophuset ligger nu och är numera flyttad till Gammelgårdstomten i Ljungdalen. Efter smeden Carl Jonsson finns även spår i form av fint smidesarbete, se här ett lås till ett härbre med nyckel där nyckelaxet är gjort av en gammal gevärspipa.

Åsbergs gård omgavs av slåtterängar, som fortfarande kan ses, om än de nu blivit tuviga och viden börjar invadera. (Föreningen har därför startat ett projekt att med hjälp av Arne Linding från Söderhamn återställa områdets karaktär av slåtterängar.) Slåtterängarna gav vinterfoder åt korna, som alltså var hänvisade till skog och till och med till kalfjället för sommarbetet.

Korna i byn vallades gemensamt på morgonen upp på Flatrusluttningen och åter ned i dalen på kvällen av de två gårdarnas och fäbodarnas kvinnor. Den mjölk som inte gick åt till smör, mese och andra konserverande produkter hämtades av SJ-buss som på 40- och 50-talen dagligen trafikerade dalen, även för persontrafik. Det fanns då alltså flera mjölkbryggor i Skärkdalen.

Med hästarna var det så att de jobbade ju hårt med timmertransport under vintern och med slåtter på eftersommaren, så mitt på sommaren hade de ”semester”. Både Ljungdalens och Skärkdalens hästar släpptes då lösa i skogarna i Skärkdalen. De kunde då vandra fritt, även upp mot de omgivande kalfjällen. De var dock försedda med ”hälda” så att de inte kunde springa iväg så långt. En hälda var en anordning med björkvidjesnaror ”nästingar” som sattes runt framfötterna så att de inte tillät mer än små steg eller jämfotahopp.

Potatis fick man på grund av det kalla klimatet odla uppe på bergsluttningarna. På norra sidan älven odlade man potatis på den smala stranden nedom branten norr om Björnskalltjärn ända in på 1910-talet, på branta terrasser som ännu kan skönjas. Solvärmen reflekterades mot potatisen både av klippbranten och vattenytan. Potatisskörden klövjades på häst ned till dalen. I backen mot Flatruet, ovanför inägan väster om vägen och söder om den gamla slåtterängen odlades också potatis på avsatser gjorda med stenar plockade från inägan. Ett tredje ställe för potatisodling hade man öster om landsvägen en bit upp i backen mot Ljungdalen, i höjd med de första fritidshusen.

Åsbergs, dvs det hus som Linderholms har, är den äldre av de två gårdarna i byn. Den gården hade fäbod på norra sidan av Skärkan, strax nedanför Långströms ladugård. Man var tvungen att ha stängsel på bron för att förhindra korna att gå tillbaka ”hem” till södra sidan. Hjalmar Åsberg (som kommit luffande men gift sig med Anna, en dotterdotter till smeden Carl Jonsson, och därefter blivit kvar i Skärkdalen), grävde fiskdammar och odlade fisk. Hans svärmorfar, smeden, gjorde en vattenränna av urholkade granstockar från bäcken nedanför den gamla slalombacken (se mer om den nedan) till myrarna väster om vattenfallet, för att få till en starrslåtteräng genom att myrarna då blev blötare. Rester av stockarna syntes fortfarande på 1940-talet. Lämningar av fiskdammarna syns fortfarande tydligt strax bortom vägskälet vid soprummet.

Långströms gula hus byggdes av Karls pappa Per Långström år 1898 enligt inskription i husets källare. När Karl och Anna Långström flyttade in i gården på 1920-talet lät de minska ned ladugården till dess nuvarande storlek och utseende. De kylde mjölken i en kallkälla bakom huset, inbyggd i ett litet skjul idag. Dricksvatten fick de från en källa lite högre upp i backen bakom huset. Både Karl och hans son Albert byggde båtar på höskullen. Karl var för övrigt något av ett tekniskt geni; han gjöt till exempel sina egna löständer av aluminium från en kastrull! Under krigsåren bedrev han med handlaren i Ljungdalen och hans bror både mink- och rävfarm (silverräv) på gården. Han producerade också bränsle till gengasaggregat. Han hade också tidigt en snövessla, som dock orsakade hörselskada. ”Det gör inget, jag har hört det mesta” tyckte han. Den utnyttjades ofta av ESSO:s gäster för tolkning upp på Flatruet eller till och med till Helags.

Karl Långströms far Per Långström lät bygga en kraftstation i vattenfallet för egen hushållselproduktion, med såghus samt med hyvelbod ovanför. Kraftproduktion startade i början av 1920-talet. Skärkdalen kom därför att få el före Ljungdalen! Hyveln, som drevs med remmar från remhjul på turbinaxeln, är tillverkad i Lottefors, en knapp mil norr om Bollnäs i Hälsingland. Tron Ersa (= Tron Eriksson, handlaren i Ljungdalen på 1940- och 50-talen) ordnade så att den kom till Skärkdalen, fraktad längs med Skärkan, dvs via Dalsjön. Efter att anläggningen stått oanvänd i många år har drivande isblock på vårarna nu förstört alltmer av själva såg- och generatorbyggnaden. Innan det blev för sent så räddades dock själva hyvelbyggnaden genom att den och hyveln flyttades ned på ängen alldeles intill. Under 2003 såldes hyveln till Vemdalen för att renoveras och monteras där. Själva hyvelbyggnaden står kvar (2013) liksom en sågspånsbod. Under sensommaren 2010 så har resterna av såg- och generatorbyggnaden rensats undan och området gjorts prydligt.

På vattenfallets sydsida fanns förut en vadmalsstamp, och senare en ramsåg. Båda var vattenhjuls-drivna. Vadmalsstampen utnyttjades även av Ljungdalsborna. Ett hjul från vadmalsstampen finns bevarat. Laxtrappan söder om fallet byggdes av den lokala fiskevårdsföreningen. Några år på 1950-talet flottades timmer från skogsbolagsskiften uppströms från sjön. Ibland kunde timmer bli kvar i vattenfallet.

Från grustaget uppe i backen mot Flatruet (nära lappgraven, se markering på ekonomiska kartan) togs grus till vägbygget över Flatruet under 1930-talet. Ännu på 1950-talet fanns rester av smalspåriga järnvägsspår kvar i grustaget för grustransport inom grustaget till väntande lastbilar. Landsväg genom byn och den betongbro över Skärkan som vi i dag (2013) ser byggdes i samband med att vägen över Flatruet färdigställdes 1938. För både väg- och brobyggena rekryterades arbetskraft bland lokalbefolkningen. Den samiska kvinnan Mor Sönne som nämnts ovan var engagerad i matservering för arbetarna, åtminstone för arbetet med vägen över Flatruet. Innan vägen fanns var det häst eller fotvandring som gällde, på upptrampade stigar. Mot Ljungdalen fanns (och finns fortfarande) en stig från Långströms rätt upp på berget, förbi Björnskallen och vidare via badplatsen vid Viksjöns östra ände ned till Ljungdalen. På vintern fanns istället väg över myrarna väster om Björnskallen, ungefär längs nuvarande skoterleden.

Innan vi fick automatisk telefon till Skärkdalen (så sent som år 1968, den manuella växeln i Ljungdalen var en av de allra sista i landet att automatiseras!) sköttes telefontrafiken av en telefonist vid en manuell telefonväxel placerad i en av gårdarna i Ljungdalen. Alla abonnenter hade vev på telefonen för att kunna påkalla telefonistens hjälp när man ville ringa. Det var ont om trådförbindelser med Ljungdalen så ett par abonnenter fick dela på en så kallad tvåpartsledning med olika ringsignaler för de två abonnenterna. Det var inte bara Skärkdalen som låg långt från telefonstationen, det gick även långa ledningar till Kesudalen, Helags fjällstation och till och med till Sylarna. Telefonisten kunde höra hur vädret var uppe på fjället för om det var dåligt så var också talkvaliten dålig. Telefonväxeln finns kvar, numera undanställd på gårdens loge, men så här såg det ut när växeln var igång.

Tidigare fanns en träbro över Skärkan. En stock från den gamla träbrons mittpelare ligger ännu kvar i ån (2015), men bara för några år sedan fanns det tre stockar kvar, i triangelform. Ännu på 1950-talet lekte fäbodbarnen på det som då fanns kvar mitt i ån av bropelaren, som också utgjorde ett bra ställe för att stå och meta. På södra sidan Skärkan, strax nedströms från den nuvarande bron, syntes tills den nya bron byggdes 2015 rester av vägbanken av sten, som ledde fram mot den gamla bron. Innan träbron fanns korsade man först Skärkan vadande eller till häst (liksom Urban Hiärne gjorde 1695, se ovan) men senare byggdes en enkel träspång som låg en bit uppströms från fallet. Den användes till exempel av dem som använde Källvallen. Man kan föreställa sig att spången måste repareras varje vår efter att vårfloden gått hårt åt den.

Längs vägen över till Ljungdalen, i skogen ovanför avtaget mot vindkraftverket, finns en sevärdhet, nämligen en väl bibehållen blästerugn. Den är troligen från 1700-talet. Enligt hembygdsforskaren (och bonden) Jöns Ljungberg (som var ättling till bygdens kände möbelsnickare med samma namn) hämtades myrmalmen från Luttremyren (mellan Viksjön och Nedre Skärvagen). Kanske har smeden Carl Jonsson i Skärkdalen varit användare av den.

En annan intressant lämning från gångna tiders verksamhet i området är Lillsjögruvan vid Lillsjöns utlopp i Öjönån. Där bröts järn på 1700-talet och den var 5-6 meter djup, numera vattenfylld. Där fanns också en gruvstuga, som nu har flyttats till Vålvallen och användes som sommarfjös (sommarladugård) med loft. I bergssluttningen på Grönfjället ovanför sagda utlopp finns ett par gruvhål också värda ett besök. Järn- och kopparmalmen som bröts i dessa och andra gruvhål fraktades på vintern till en smälthytta i Ljungdalen, just där sågen ligger idag, en bit uppströms från bron över Ljungan. Denna verksamhet drevs av Ljusnedals Bruk, som under ett tjugotal år i mitten av 1700-talet till och med hade myntslagningsrättighet. Ljungdalen har alltså varit en av de få orter i Sverige där man gjort mynt! I smälthyttan i Ljungdalen gjordes själva kopparplåtarna, som sedan fraktades till Ljusnedal för prägling, dvs stämpling med myntort (ett rättvänt och ett spegelvänt L för Ljusnedal) och valör.

Min farfar J O A Skugge köpte Åsbergsfastigheten av Per Eriksson i mitten av 1960-talet och lät tillsammans med sin son Olof Skugge (min farbror) exploatera området. Exploateringsavtalet med kommunen för området är från 1967, då alltså tomterna började styckas, vägarna byggas etc.

Nedan redovisas i mycket grova drag de ändringar och tillägg som gjorts under åren beträffande kommunens planer och regler för samfälligheten. Kommunens ursprungliga byggnadsplan från 1967 gäller fortfarande i allt väsentligt. Efter att vägar, vatten och i vissa fall avlopp färdigställts godkändes 1972 att etapp 1 fick bebyggas, omfattande tomterna utmed Anna Skugges väg utom tomterna 42-49, Åsbergs väg samt de nedre tomterna utmed Mårdbacken - nedanför pumphuset. 1973 godkändes efter ett par smärre ändringar och med ett par förbehåll att även etapp 2, dvs återstoden av området fick bebyggas.

I den ursprungliga byggplanen stod att endast en byggnad får uppföras på varje tomt. Detta ändrades 1974 till att uthus fick byggas fristående, dock inom ramen för den totala byggnadsytan på 125 kvm. Sådant uthus får dock inte nyttjas som bostad. Utöver det så får man sedan helt nyligen uppföra friggebodar på tillsammans högst 25 kvm.

Samfällighetsföreningen för drift av vägnätet och grönområdet bildades 1978.

Sophanteringen anordnades till en början med en gemensam container för hushållssopor och latrinhämtning i godkända latrinkärl från sophusets latrinrum. 2004 ändrades renhållningen så att hushållssopor skulle hämtas från plasttunnor och latrin måste avlämnas vid återvinningen i Ljungdalen. Samfällighetsföreningen beslutade att fortsätta med "central" sophantering vid sophuset och att fördela kostnaderna lika på samtliga tomter. Enskild infiltrationsanläggning för toaletter godkändes endast efter särskild prövning. Med modern teknik och med ändring av latrinhanteringen (se ovan) blev det vanligare med önskemål att få anlägga enskilda infiltrationsanläggningar och därför dominerar sådana idag på tomter utan gemensamt avlopp.

Kommunen har under åren varit förhållandevis liberal med att efter särskild prövning bevilja avsteg från byggplanen. Efter att en ny plan- och bygglag trätt i kraft 2011 är det svårare att erhålla avsteg från den ursprungliga byggplanen.

Vid årsstämman 2011 beslutade samfällighetsföreningen att generellt införa rekommenderad hastighetsbegränsning på 30 km/t inom området. Vid årsstämman 2012 fastställdes namn på alla vägar inom området.

Under perioden 1978-1984 (ca), dvs under ca 7 säsonger, fanns det en knapplift för slalombacken i området. Liften drevs av tomtområdets exploatör (med min farbror som drivande eldsjäl) med några ljungdalsbor som liftpersonal. Man hade även uthyrning av slalomutrustning. Liften såldes under sista säsongen till Ljungdalsbergets liftbolag, som monterade ned den efter säsongens slut. Kvar finns nu bara obetydliga rester av liftstolpfundamenten och en betonggrund för raststugan vid parkeringen.

I början av 1970-talet styckades Skärvagsvallens tomtområde, norr om Nedre Skärvagen, i området runt den gamla fäbodvallen Skärvagsvallen.

Förutom de två tomtområdena så finns det i dalen ytterligare ett antal fritidshus, som tillkommit under åren, de första redan på 1940-talet (något kanske byggdes ännu tidigare), det senaste är ännu under färdigställande. Ett av dem är av speciellt intresse: det är flyttat från Funäsdalen efter att ha legat nedmonterat där att antal år. Det har varit affärslokal för handlaren Erik Fundin, den som tog initiativet till de samlingar av gamla hus och bruksföremål, som nu finns i Fornminnesparken och Fjällmuseet.

Ja, detta var några ord om Skärkdalens historia. Låt mig få veta om jag missuppfattat något eller glömt något viktigt så att jag kan justera/komplettera denna framställning vid något tillfälle.

Sammanställt av Bengt Skugge.


Informationskällor:
  • Storsjö Socken, Arvet från Ödegårdsmännen av förre prosten i Storsjö Lewi Gredander.
    Den boken behandlar även Ljungdalen och Storsjö, finns till salu i Hemslöjden och
    Turistbyrån i Ljungdalen samt hos Handlar'n i Storsjö.
  • Samtal med några Ljungdalsbor
  • Myntkabinettet i Stockholm
  • Riksantikvarieämbetet
  • Bergs kommun
  • Tidskriften Jämten, årgång 1917
  • Egna minnen
Läs också:
  • Ljungdalen - Storsjö, En berättelse i ord och bild om bygden vid Helagsfjället
    av Per-Emil Lundhall och Hans EC Johansson, numera tyvärr slutsåld på förlaget
  • Hembygdsforskaren (och bonden) Jöns Ljungbergs uppteckningar från Ljungdalen sammanställda och utgivna av Edit Lindström, säljs i hemslöjden
Överst på sidan

Några gamla vykort och bilder

Klicka på en bild för att se den större!

Flygbild Från Skärkvålen vinter SJ-buss vid Rutjärnsbäcken SJ-buss över Flatruet
Minnesstenen och två hus Serveringsstugorna Minnesstenen Arvids stuga
Hyveln och ESSO Hyveln_i_originalposition_neg_19 Hyveln_i_originalposition_neg_20A Hyveln_i_originalposition_neg_23
Kraftverket utan hyvelbod Drivremhjulen Hyveldetalj Styrpanelen
Sågbordet Gammal vält Vesselvraket Södra brofästet
Rest av träbropelaren Blästerugnen Korna Kor på fjället
ESSO-skylt Långströms 1925 Brobygget 1936 1 Brobygget 1936 2
Invigning av Flatruvägen 1 Invigning av Flatruvägen 2 Slåtterängarna Hässja
Storsten Strandvallar Timmer i vattenfallet Mjoelkbryggor
Esso bensinmack 1953 Vesslan på 1950-talet Mor Sönnes stuga 1956 Skärkvålen 1952 Skärkvålen 2007
Kari Torkilsons stuga Flatruet 1950 Skärkdalen flygbild vinter Telefonväxeln
Kopparmynt som präglats i Ljusnedal Gruvutsikten Liften-vid-slalombacken Slalombacken
Härbrenyckeln

Fler bilder önskas till denna sida! Fler bilder från Skärkdalen, från Jamtlis bildarkiv
Fotoalbum från ESSO:s semesterhem     Fler bilder från Flatruet, från Jamtlis bildarkiv
Fynd i Åsbergs Information om och bilder från västra Härjedalen
Gruvorna vid Grönfjället Tillbaka till första bilden
Överst på sidan